Söta lilla P


 
Åh min fina lilla Pinne!

Igår promenerade stallets alla hästar med mattar till veterinärkliniken i närheten för att vaccinera hästarna. Pinnen var en lite stjärna, traskade snällt brevid mig längs bilvägarna och stod som ett ljus när han fick sin spruta. Eftersom Pinnen i vinter kommer äta hösilage (första gången någonsin) så har jag bestämt mig för att grundvaccinerar honom för boutulism. Visserligen har jag förstått att det inte på något sätt ger ett fullgott skydd men det skadar ju inte heller!

Pinnen har kommit på ett nytt hyss (sött men totalt onödigt, haha). Stallet dörr ligger precis vid hagarna vilket betyder att Pinnen alltid får syn på mig när jag kommer. Om jag är för seg och väljer att mocka innan jag går ut för att klappa på Pinnen så viftar han med hovarna i vattenbaljan tills den välter och jag hör oljudet. Då går jag såklart ut och där står Pinnen nöjd med sitt mission att få min uppmärksamhet. Påhittigt va? 😉 




Lundabor


Hej hej! 

Nu är både Pinnen och jag Lundabor på riktigt. Jag flyttade in i min nya lägenhet i helgen som var och ja, Pinnen har ju faktiskt bott här nere ett tag nu. Både Pinnen och jag trivs alldeles utmärkt. För min del är det massor av plugg inför en tenta om anatomi så jag har att göra. 

Belöningen för att sitta igenom långa föreläsningar, har krävande lektioner och sitta med näsan i tjocka böker om människokroppen är helt klart att sätta sig i bilen och köra ut till Pinnens nya place. Det ligger så vackert med fantastiska ridmöjligheter vilket passar oss som älskar att rida ut. Närmsta veckorna ska jag försöka boka in ett återbesök till Pinnen och förhoppningsvis är han så bra att han kanske får börja sättas igång lite försiktigt. Det vore underbart. 

Ps. Glöm inte att följa oss på Instagram - där heter jag Paulinaalt! 
 




En liten dipp


Från ett bra ridpass till ett mindre bra ridpass. Idag var inte alls känslan där när jag skrittade Pinnen och hans kändes lite orkeslös. Kanske var förklaringen att han håller på att sätta päls och är lite trött av alla nya intryck som flytten inneburit men när man har en skadad häst svävar tankarna iväg på andra håll. 

Tänk om han har ont? Tänk om han inte blir bättre? Tänk om han aldrig blir bättre? Trots att jag försöker vara positiv, gör allt i min makt för att ge Pinnen bästa möjliga förutsättningar för att bli frisk så finns det såklart en oro för att det inte ska gå vägen. Just nu vet vi inte riktigt hur prognosen ser ut. Om ett par veckor så väntar återbesök och då får vi bättre koll på läget. Förhoppningsvis har de senaste månadernas rehabilitering har gett resultat! Det satsar vi på! :)